Sedan sanningsdan har jag faktiskt gjort många framsteg. Tänk, att det kan vara så avgörande för ens inställning till trillfrisknandet, att berätta om problemen för någon annan.
Jag har argumenterat hit och dit med min kära mor. Jag tycker att det är ganska kul att debattera med henne, särskilt eftersom jag har en tendens att få sista ordet. Inte nödvändigtvis för att jag har rätt, men för att jag alltid kan vända och vrida på saker så att de ter sig riktiga.
I det här fallet - alltså i alla frågor som rör ätststörningen - är jag snabb med att kontra på allt hon påstår (att jag är inte har den kontrollen jag tror att jag har, att min kroppsuppfattning är mer fucked än vad jag tror, att jag inte skiljer mig på något sätt från andra anorektiker..)
Samtidigt som jag tjabbar emot, så inser jag att det är mina försvarsmekanismer som sätter igång. Det är inte JAG som pratar, det är sjukdomen som kämpar för sin överlevnad.
Jag känner verkligen att det påverkar mig, att höra någon annans syn på det hela: på mig och min situation. Jag har behövt det så länge: någon vars ord nässlar sig in i min hjärna petar hål på mina vansinniga föreställningar. Någon som sätter sig emot min egen uppfattning om mig själv och mitt sätt att leva.
Imorogon blir det vägning. Borde visa lite uppåt. Jag har ätit lite mer sen sist.
Och så blev det ju godis i helgen.
Till dagens lunch provade jag att lägga till en halv näringsdryck. Den slank ner lättare än väntat. Sedan gick det fem minuter och jag låg på golvet och gjorde armhävningar. Faktum är att jag utan att tänka började marschera runt i lägenheten i skrivande stund, bara för att jag drog upp den halva drycken ur minnet.
Jag skäms. Hur jävla löjlig får man va egentligen? Det är EN HALV DRYCK det handlar om! Jag vet ju att jag måste ta den, att jag måste upp i vikt. Måste tänka om i fortsättningen, innan jag börjar kompensera tvångsmässigt. Notera vad det är som händer inom mig innan jag ligger där, svettig på parkettgolvet.
trots det faktum att du nog gärna vill tro att du är väldigt mycket annorlundare än alla andra 'anorektiker' så kan jag inte låta bli att bokstavligen skrika att jag känner igen mig så fruktansvärt mycket i det jag har läst. herrejäklar alltså. du kan få det så himla mycket bättre än det här (och det vet jag att du vet eftersom att du har läst i min blogg - förresten, TUSEN tack för din kommentar, den värme otroligt!). det spelar ingen roll om du inte tycker att du är tillräckligt underviktig, för du kommer ändå aldrig bli det; och de där formerna, inbillade formerna, kommer aldrig att försvinna. i somras ansåg jag mig själv fortfarande vara normal, kanske något mindre än andra, men jag såg fortfarande alla de där kurvorna; tuttarna som aldrig tycktes försvinna, höfterna, rumpan som aldrig blev platt. du ÄR svältpåverkad, så jäkla svältpåverkad, just nu och därför ser du inte det andra ser. lyssna på din mamma, och på läkaren, för de ser dig genom friska ögon (så som du kommer se på själv när du väl kommit upp i vikt, och häpnas över att du såg ut som du gjorde, som du gör nu). och nu vet jag egentligen inte alls vart jag vill komma med den här kommentaren, mest bara kanske sända lite pepp till dig. våga, vinn och lev <3
SvaraRaderagahh, det är bara så jäkla svårt att sätta sig emot de där tankarna; att ständigt försöka övertyga sig själv om att man faktiskt har fel, att alla andra har rätt.
Raderajag har svårt att skilja på vad som är mina egna tankar, min egen röst, och de som är sjukdomens. måste nog inse PÅ RIKTIGT att jag faktiskt ÄR sjuk, innan jag kan börja sära på det friska och det sjuka.
ja, du såg ju allt annat än normal ut i somras.. jag kan lätt se hur underviktiga andra är, men när det kommer till mig själv så ändras min syn drastiskt från dag till dag. ena dagen är jag alldeles för bootylicious, andra dagen en auschwitzfånge.
tack för ditt pepp, malin. det är underbart med människor som faktiskt tar sig tid att skriva något äkta. kram!