Neråt

Träffade min finlandssvenska sjuksköterska idag. Vi har bara träffats tre gånger ännu, men jag tycker redan om henne jättemycket. Vanligtvis tar ett tag för mig att känna förtroende för någon. Till en början är jag stel och obekväm, tycker inte om att känna mig granskad och bedömd. Men med henne (som vi hädanefter kan kalla J) är det annorlunda. Hon är så otroligt varm, hela hon utstrålar en sån empati och en genuin vilja att hjälpa. Hon får mig att ta mig själv på större allvar. Hon betonar allvaret i min situation, får mig att inse att jag faktiskt är sjuk.

Vägningen fick det sjuka jaget att göra segerdans. Neråt 1,1 kg. Beror nog mest på att jag typ inte har annat än knäckebröd i magen. Tvivlar på att jag har tappat mycket mer än en del avföring.

Hur som helst så innebär nedgången ett BMI under 15. Det är precis vad dett sjuka jaget har strävat efter.Det sjuka jaget tycker inte att jag är mager nog för att få bära den prestigefyllda titeln "anorektiker"...
Hon tycker att jag är en stor bluff. En stor bluff med alldeles för tjocka lår för att vara i "svälttillstånd", som läkarna så envist påstår.
Hon förstår inte hur vågen kan visa en så pyttig siffra, när jag faktiskt ser ganska normal ut. När jag faktiskt har lite fett på magen, lite daller på överarmarna.
Hon, det sjuka jaget, tror att det är mitt lilla skelett och min brist på kvinnliga former som gör att vikten är så låg som den är. Alltså, hade jag haft större benstomme och lite mer kurvor från början, så hade jag vägt mer än vad jag gör nu, men överlag varit magrare.

Åh, dessa ständiga debatter i mitt huvud tar alldeles för mycket energi ifrån mig.

Men för att gå tillbaka till dagens besök hos J. Hon sa att jag med stor sannolikhet kommer att fortsätta vara sjukskriven i mars. "Ingen ska behöva arbeta eller gå i skolan i ett sånt här tillstånd." Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ju kunnat gå i skolan om jag bara ville det tillräckligt mycket. Visst hade det tagit emot att dra kroppen upp ur sängen varje morgon, och vara aktiv hela dagen, men jag är säker på att jag hade klarat av det om jag bara hade lust till det.

Jag måste, måste, MÅSTE börja ta näringsdryckena nu, säger J. Hindra fallet och klättra mig uppåt. Tappar jag ytterligare något kilo så kan det bli tvångsinläggning. DET vill jag INTE. Det är ju en annan sak att lägga in sig frivilligt, för då har man rätt att skriva ut sig också om man inte trivs. Men blir man tvångsinlagd på den här avdelningen så kan dom hålla kvar en hur länge dom vill, alltså hela vägen upp till BMI 20.

Jag fick också i uppgift att berätta om sjukdomen för min kära mamma. Läskigt. Jag vet inte om jag klarar av det. Vi får se..