Igår var jag hos J, min söta sjuksköterska. Jag berättade om intaget av den halva näringsdrycken och kompensationsbeteendet som följde efter mig hela dagen. J suckade och nickade förstående. Kom väl inte helt oväntat.
Hon berättade att det finns plats för mig på slutenvården nu (avdelning 33 i Lund, för att vara exakt). Det är uppenbart att hon inte tror att jag kan klara av att gå emot ätstörningen på egen hand. Kanske har hon rätt. Jag tar ett steg framåt, och sedan två steg bakåt. Ständigt stapplande. Jag börjar inse att det kan ta mig jävligt lång tid att gå upp i vikt, om allt ansvar faller på mig. Då har jag hela tiden valmöjligheter, röster att antingen lyssna på eller stänga ute. Jag kan göra valet att vara duktig och dricka näringsdryck ena dagen för att sedan ge upp och svälta dagen efter. Jag har hela tiden det sjuka jaget att tampas med. Jag kan alltid välja att lyssna på henne -- ett alternativ som inte finns på en sluten avdelning, där det inte är jag eller min sjukdom som bestämmer, utan någon annan. Och det är väl det som gör det hela så fruktansvärt jävla läskigt. Att inte få ha ett endaste litet finger med i spelet. Den totala maktlösheten.
Någon som har erfarenhet av avdelning 33 i Lund? Jag vill så gärna få en uppfattning om stället innan jag tackar ja/nej till något. Lite fegt kanske, men jag är så rädd att det ska bli fel -- att dom ska göda upp mig därinne för att sedan knuffa ut mig i världen, tio kilo tyngre men med en rasande, hämndlysten anorektisk hjärna... Känns viktigt att det är minst lika mycket fokus på tankar och känslor än själva förtäringen av föda.
J ville att jag tänker över saken till på fredag. Galet. Jag kan inte fatta ett sånt här beslut på tre dagar...
sv: Tacka ja till platsen. De är jättebra där. När jag var där var det så himla bra stämning bland patienterna också, ingen som ville dra ner andra osv. Även om det skulle vara det, så vet du ju bättre själv. För sånt kan förekomma. Men personalen är super. Speciellt några. Jag fick sån tight connection på bara en vecka. Att jag inte ville vara där var för att jag inte klarade av att vara hemmifrån. Jag saknade mamma, och min häst. Det är ju så, man känner sig lite instängd. Men ju bättre du sköter dig, desto mer frihet. Dvs, längre utevistelser och permisioner. Varje morgon samlas all personal och alla patienter och har ett morgonmöte om vad som händer under dagen. Det är ex sjukgymnastik, bild, osv. Olika varje dag. De går efter ett schema. Antinge sitter man med bricka i ett litet rum om måltidera är för kaotiska. Eller så sitter man i "stora" matsaen där man har mer eget ansvar. Men för att få komma dit måste man visa att man klarar av det. Du har allt att vinna. Jag vet att du kan klara det, med rätt hjälp. Oavsett hur mycket man vill klara det själv så gör man inte det. Jag hade turen att mamma var sjukskriven med mig, och min underbara kontaktperson. Fler frågor? Kram
SvaraRaderaTa chansen tjejen!! Det är värt det. Har själv varit på slutenvård, inte just där, men visst, det är inte roligt när man väl är där, men är man villig att komma ur skiten, så är det en bra hjälp!!
SvaraRaderaNär ska du bestämt dig?
kram