Neråt i kroppen, uppåt i sinnet

Kom precis hem från dagens vägning. Jag har gått ner ett halvt kilo sen i tisdags.  Vågen visar nu **,6. Min anorektiska hjärna vill ner till ** blankt. Men så är det ju alltid – den vill alltid neråt, lite till, och lite till. Den älskar nollor. Gram för gram, muskel för muskel vill den bryta ner mig tills det inte finns något annat kvar än skinn och ben och ett par tomma ögon.

Jag kommer nog aldrig att känna mig tillräckligt mager för att en viktuppgång ska kännas absolut nödvändig, inte förrän jag ligger på ett sjukhus med en slang i näsan. Jag kommer alltid att se fladder och fett på ställen där jag inte vill ha det. Det är ju så sjukdomen fungerar, och jag är styrd av den. Den har mig i sitt grepp. Jag är inte en fri människa. Jag har inte kontroll över mitt liv. Det tillhör anorexin. JAG tillhör anorexin.

...Och jag är förbannat jävla trött på det! Jag vill vara min egen konung. Jag vill bli mig själv igen, fatta mina egna beslut, leva mitt liv till fullo, utan denna ständigt tjatande djävul på min axel. Om det så krävs att jag läggs in på en sluten avdelning och proppas full av mat dagarna i ända -- om det är vad som krävs för att jag ska ta mig ur den här skiten, så är jag villig att göra det. Jag vägrar att mitt liv ska fortsätta som ett jävla överlevnadsläger. Varje dag är ett mål att uppnå: att äta nog för att inte dö, men inte nog för att verkligen leva. Och vad finns livet till om inte för att levas?

Idag vill jag kämpa. Mycket tack vare andras kloka ord, inte bara mammas och läkarnas, men ERA ord -- ni fantastiska bloggare, som låter mig ta del av er kamp, och låter mig se att det faktiskt är möjligt att ta sig igenom helvetet, att något finare och ljusare väntar på andra sidan. TACK till er!