Orkeslös, matt och deppig beyond words.
Idag är en sån dag då jag känner mig fruktansvärt trött på min situation.
Jag är trött på att varken ha lust eller energi till att göra något kreativt. Trött på att knapra flatbröd med lågkalorisylt. Trött på att vrida mig i sängen om kvällen, med höftben och knäskålar som gör det omöjligt att hitta en behaglig ställning. Trött på att vakna mitt i natten, med hungern gnagande i magsäcken och ångesten krafsande i bröstet. Trött på att sedan knappt VÅGA somna igen, rädd för att inte vakna.. (fast här överdramatiserar jag. är ju inte bara anorektiker utan en supernojig hypokondriker också, woho!)
Jag visste redan imorse att dagen var dömd. Det började i badrummet. Jag spottade ut tandkrämen ur munnen och tittade upp i spegeln, men möttes av någon annan än mig själv. Någon vars ögon var gråa och frånvarande, tömda på liv. Någon, vars hår föll från hjässan och landade mjukt i handfatet som ett gäng döda maskar.
Med ångesten molande i kroppen övervägde jag att ställa in mitt besök hos min psykolog, M, men tog mig samman tillslut och gav mig ut i kylan. När jag mår som sämst tar det oftast emot att prata och släppa in folk i min bubbla - dumt, för det är ju då jag behöver det som mest.
M såg direkt att det var dåligt idag. Hon pysslade om mig med frågor och bekymrade blickar. Tyckte att jag såg tunnare ut. Det var skönt att bli sedd.
Hon tycker att jag borde ta emot mer hdjälp från ÄS-mottagningen. Tacka ja till luncherbjudandet. Någon måste putta mig i rätt riktning. Det här med att famla sig fram på egen hand går ju uppenbarligen inte så jävla bra.
Jag vet inte vad jag håller på med egentligen. Jag har medvetet minskat på maten sen vågen visade lite uppåt förra veckan. Vad är det jag vill åstadkomma? Vill jag bli så dålig att jag inte har något annat val än att bli inlagd på avdelningen? Är det så lågt jag måste sjunka för att den anorektiska sidan ska bli nöjd, och blir den det ens då?
På vägen hem från M tog jag en sväng förbi köpcentret. Smet in i ett provrum på H&M, slet av mig kläderna och stirrade på min kropp. Armarna som igårkväll täcktes av fladder var nu två stickor. Revbenen som kippande gälar på en fångad fisk. Man hade kunnat spela gurka på min bröstkorg.
Och nu sitter jag här hemma och tänker att det hela måste ha varit ett trick, en dröm, en illusion. Sådär ser jag ju inte ut hemma i hallspegeln. Speglarna i provhytten måste vara utdragna på något vis, som i lustiga huset. Och så är det ju den hårda belysningen - i den ser väl vem som helst lite benig ut. Det måste helt enkelt vara ett knep från affärernas sida, för att få sina kunder att känna sig smalare än vad dom egentligen är och därför sporras till att köpa mer kläder.
Eller, så är min hjärna mer svältpåverkad än vad jag själv kan förstå.
Anorexin försöker försvara sig med näbbar och klor för att få fortsätta äta av mig.
I don't know. Do you?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar