Så ironiskt, precis efter att jag skrev gårdagens inlägg trängde verkligheten på och spräckte hål på min lilla bedövningsbubbla. Verkligheten i form av gråt och bråk med min kära mor.
Jag ville inte tillaga min laxfilé efter hennes recept (med pesto och parmesanost..) så jag bad att få göra det på mitt eget vis. Detta gjorde mamma mycket upprörd och tårmild. Vi har inte riktigt hamnat i såna situationer tidigare, där anorexin så uppenbart styr mig - situationer där min sjukdom manifesterar sig, tar över. Vid tidigare middagar har jag ätit det som bjuds, ibland med mycket vånda. Jag har ju varit så illa tvungen att tugga och svälja för att inte göra mamma misstänksam. Nu när hon är medveten om min sjukdom så har jag inte längre något att dölja, och då vill plötsligt anorexin styra och ställa hela tiden.
Senare på kvällen knådade hon mina axlar och kommenterade hur smal jag var. Jag HATAR när folk kommenterar min kropp på det sättet. Vad svarar man på det? Jag vände genast taggarna utåt. Kände bara: ÅH vad vill hon av mig? Jag gör väl för helvete vad jag kan! Jag har ju till och med gått med på att bli inlagd!
Mammas svar: "Vad jag vill?? Jag vill att du ska bli frisk! Att du ska äta!! ÄT EN MACKA!"
Det hela slutade i gråt och snor, kramar och förlåt.
Jobbigt var det. Men jag antar att dessa stunder är oundvikliga. Så länge jag är sjuk kommer folk att lägga sig i. För att de bryr sig, för att de vill mitt bästa. Jag borde inte vara så hård mot dom.
Hur som helst, idag är en ny dag. En bättre dag. Jag ska inleda den med en skål havregrynsgröt och, om jag inte är allt för lat, en promenad i det strålande solskenet!
Puss på er!
Låter förnuftigt. Tror det kommer bli bra. Eller jag hoppas det. Låter som liknande upplägg som där jag var!
SvaraRaderaLunchen gick okej..
kramar
Åh, jag tror att du har samma J som jag hade för fem år sedan när jag var sjuk i anorexi. Jag gick också hos henne och hon övertalade mig att lägga in mig på 33:an. Alltså. Att lägga in mig är bland det bästa jag har gjort, men det var också bland det jobbigaste. Jag tyckte att personalen där var skit, och alla sjuka regler de hade fick mig att känna mig som om att jag inte var värd lika mycket som en vanlig människa. Men: jag är helt frisk idag och jag hade aldrig blivit det (lika fort) om det inte vore för J och avdelningen. Var beredd på att vissa i personalen är ganska så redigt klumpiga, och det bästa du kan göra är att bara acceptera alla regler som finns även om inte alla passar just dig! Det är nog det bästa råd jag kan ge. Bara acceptera och flyt med och satsa till hundra procent på att bli frisk, jag lovar dig att det är SÅ extremt mycket värt det!
SvaraRaderaRebecka: ser man på! J är så härlig, det är synd att hon inte jobbar innte på avdelningen längre. intressant att höra din syn på saken. vad gäller personalen så får jag hoppas på att de har förbättrats sen du var där... kompetent och empatisk personal känns ju som en väldigt viktig del i behandlingen.
Raderavad var det för sjuka regler man skulle följa? blir nyfiken (och lite rädd, haha.)
jag ska göra mitt allra bästa för att acceptera läget och go with the flow... är förbannat trött på den här sjukdomen nu! det är dags att gå vidare.
Åh, jag menar inte att skrämma dig! Jag var där två gånger, först på bedömningsvecka och då var jag mest bara arg. Andra gången jag var där hade jag insett att det inte var någon mening överhuvudtaget att tycka att deras regler/metodik var fel för det var ändå de som bestämde. Och summan var ju ändå att jag lärde mig att äta som folk och vila och gå upp i vikt.
RaderaDet som var det som jag ogillade med personalen var väl till stor del personkemi. En sak som gjorde mig ledsen var dock när jag insåg att något man berättade i förtroende för någon i personalen inte stannade hos den personen, trots att det inte hade någon betydelse för behandlingen överhuvudtaget. Vid ett tillfälle var det en i personalen som berättade en privat angelägenhet, och det framför andra av patienterna. Det kunde vara en del klumpiga kommentarer ibland också, men å andra sidan, när man har anorexi är alla kommentarer klumpiga :). (Typ: vad fin du är idag! = världens undergång)
Haha, sjuka regler... Jadu! Typ att man måste lägga osten på mackan på ett visst sätt (så att den stack ut på båda sidor). Och så fick man bara dricka typ två glas vatten till maten. Det var lite svårt innan man hade koll!
Men fråga personalen och de andra patienterna, se till att ställa krav om det är något som är viktigt för dig och utnyttja behandlingen så att du får ut det mesta av den! Du kommer att fixa det!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderasv: tack för din kommentar! Man blir så förvirrad, finns så sjukt mkt man ska tänka på och ja.. allt var det nu är! Vad är kitobjektiv? <3
SvaraRaderakitobjektivet är det objektiv som du får om du köpet ett helt "kit", typ som det här erbjudandet http://www.pixmania.se/se/se/4869528/art/canon/eos-550d-objektiv-ef-s-18.html
SvaraRaderadu kan annars köpa endast kamerahuset för en lite lägre summa, men då måste du ju hitta ett objektiv själv och det kan bli ganska dyrt om du vill ha ett bättre än det i kitet!
säg till om du undrar något mer, har fotat ganska länge så jag kan en del om kameror :)
Vad jag känner igen mig där - när allt har kommit upp till ytan och man inte längre behöver dölja att man är sjuk. Anorexin vill styra och ställa mest hela tiden, för nu är allt upptäckt och man kan lika gärna strunta i konsekvenserna (typ, tänker äs)
SvaraRaderaTrillade precis in på din blogg, vill bara säga KÄMPA PÅ! av det lilla jag har läst verkar du vara väldigt klok och målmedveten :) Kram