Sanningsdan

Det har hänt en hel del de senaste dagarna.

I torsdagskväll tog jag mod till mig och berättade för mamma om ätstörningen.

Vi satt i soffan och såg på dålig tv. Mina tankar befann sig i en annan värld, och dissonansen mellan den världen och den jag låtsas leva i skar i hela mig. Jag orkade inte hålla uppe fasaden längre.

Jag tittade på mamma och tog ett djupt andetag. Hon såg att jag satt och klämde på något, och petade lekfullt på mig med stortån. Jag började svamla, ångrade mig, blev tyst och försökte igen utan att få de rätta orden ur mig. Efter ca 5 minuters förvirrat stammade blev det för mycket för mammas nerver, och hon började skrika på mig i ren desperation.


Mamma (hyperventilerande): Sluta plåga mig! Säg det nu!
Jag: Nej.... jag kan inte! åh!
Mamma: Du måste! Du skrämmer livet ur mig!!
Jag: Jag vågar inte!
Mamma: Ser du inte hur jag lider här!! Ut med det!!
Jag: Åååh jag skulle inte ha sagt något fan fan fan det var ju inte så här det skulle gå till jag skulle ju göra detta snyggt fan fan fan
Mamma: allvarligt talat **** nu SÄGER du det!!!
Jag: Neeej...... jag villl inte...
Mamma: Ska du byta kön till man??
Jag: Va? Nej!
Mamma: Har du gjort något dumt? Begått ett brott? DU HAR VÄL INTE PROSTITUERAT DIG??
Jag: Haha om det ändå vore så...
Mamma: Är du sjuk?
Tystnad.
Mamma: Är du bulimiker? Anorektiker?
Jag (gömmer huvudet i händerna. Utbrister sedan frustrerat/förtvivlat):
JA..... Ja, jag har en ätstörning.

Denna hetsiga dialog följdes av ett tre timmar långt, känslosamt samtal kantat av konstant hjärtklappning och klibbande handsvett. Jag bombarderades med frågor som jag försökte svara på så ärligt som möjligt, utan att tillfoga onödig oro. Tycker nog att jag skötte det ganska bra. Det är mycket i det förflutna som jag lämnade ute -- många destruktiva saker jag har gjort som jag faktiskt inte tycker att min mamma behöver veta. Det viktiga är att hon har en rättvis bild av min sjukdom så som den ser ut idag.

Jag måste säga att jag känner mig otroligt lättad nu i efterhand. En mur har rasat runt om mig. Det är inget som står emellan oss längre. Jag har inget att gömma mig bakom. Jag känner mig plötsligt väldigt naken. Sårbar. Men också lite mer fri.