För det mesta mår jag okej. Ibland till och med riktigt bra. Jag har fått bra kontakt med de andra tjejerna.
Det är mest om kvällen som ångesten smyger fram. Jag känner mig ensam och
tankarna på hur länge jag kommer behöva vara här gnager i bröstet. Jag är livrädd för att komma till den punkten då jag är konstant äcklad av min egen kropp, utan att få hjälp
med att hantera den känslan. Här är väldigt mycket fokus på vikten, men mindre
fokus på det destruktiva tankesättet, synen på sig själv – allt det där som
faktiskt är orsaken till anorexin.
Jag börjar längta tillbaka till mitt liv utanför
avdelningen. Vill träffa vänner, dricka vin och njuta av vårvädret. Jag vill
äta annat än taffligt kryddad sjukhusmat och vara kreativ igen.
Faktum är att jag sedan inläggningen har tappat mycket av min motivation till att bli frisk. Det är svårt att hålla fast i den, när man är omgiven av supertunna människor som precis som en själv värderar sig själva efter storleken på sina lår. Jag är rädd för att andra ska tycka att jag är ”för stor”. Ramarna är liksom helt andra härinne. Om jag var ute i det fria och rörde mig bland normala, friska människor, så skulle jag nog inte känna samma motstånd inför att gå upp i vikt. Jag skulle antagligen kunna se att jag faktiskt är väldigt underviktig i jämförelse med andra.
Det är många här som inte verkar vilja bli friska heller, som håller fast i sin sjukdom. De får mig att tvivla på min egen önskan om att bli frisk - "Kanske har gör de rätt som föredrar anorexin framför friskheten?"
Jag behöver min mamma mer än någonsin. Hon måste gång på gång påminna mig om varför just JAG måste bli frisk. Det är nämligen ingen som gör det här. Det pratas bara om att äta upp det som serveras, bmi hit och delmål dit.
Jag måste komma på ett sätt att hålla fast vid min egen motivation. För innerst inne vet jag ju att mitt liv kan bli så mycket bättre utan anorexin.
Faktum är att jag sedan inläggningen har tappat mycket av min motivation till att bli frisk. Det är svårt att hålla fast i den, när man är omgiven av supertunna människor som precis som en själv värderar sig själva efter storleken på sina lår. Jag är rädd för att andra ska tycka att jag är ”för stor”. Ramarna är liksom helt andra härinne. Om jag var ute i det fria och rörde mig bland normala, friska människor, så skulle jag nog inte känna samma motstånd inför att gå upp i vikt. Jag skulle antagligen kunna se att jag faktiskt är väldigt underviktig i jämförelse med andra.
Det är många här som inte verkar vilja bli friska heller, som håller fast i sin sjukdom. De får mig att tvivla på min egen önskan om att bli frisk - "Kanske har gör de rätt som föredrar anorexin framför friskheten?"
Jag behöver min mamma mer än någonsin. Hon måste gång på gång påminna mig om varför just JAG måste bli frisk. Det är nämligen ingen som gör det här. Det pratas bara om att äta upp det som serveras, bmi hit och delmål dit.
Jag måste komma på ett sätt att hålla fast vid min egen motivation. För innerst inne vet jag ju att mitt liv kan bli så mycket bättre utan anorexin.