torsdag 22 mars 2012

Vacklar

Nu har jag varit inlagd i en vecka och tre dagar. Hittills har det gått bättre än väntat. Första veckan gick jag inte upp något upp (till min stora förvåning), så kroppsångesten har inte varit så farlig.

För det mesta mår jag okej. Ibland till och med riktigt bra. Jag har fått bra kontakt med de andra tjejerna.
Det är mest om kvällen som ångesten smyger fram. Jag känner mig ensam och tankarna på hur länge jag kommer behöva vara här gnager i bröstet. Jag är livrädd för att komma till den punkten då jag är konstant äcklad av min egen kropp, utan att få hjälp med att hantera den känslan. Här är väldigt mycket fokus på vikten, men mindre fokus på det destruktiva tankesättet, synen på sig själv – allt det där som faktiskt är orsaken till anorexin.
Jag börjar längta tillbaka till mitt liv utanför avdelningen. Vill träffa vänner, dricka vin och njuta av vårvädret. Jag vill äta annat än taffligt kryddad sjukhusmat och vara kreativ igen.

Faktum är att jag sedan inläggningen har tappat mycket av min motivation till att bli frisk. Det är svårt att hålla fast i den, när man är omgiven av supertunna människor som precis som en själv värderar sig själva efter storleken på sina lår. Jag är rädd för att andra ska tycka att jag är ”för stor”. Ramarna är liksom helt andra härinne. Om jag var ute i det fria och rörde mig bland normala, friska människor, så skulle jag nog inte känna samma motstånd inför att gå upp i vikt. Jag skulle antagligen kunna se att jag faktiskt är väldigt underviktig i jämförelse med andra.

Det är många här som inte verkar vilja bli friska heller, som håller fast i sin sjukdom. De får mig att tvivla på min egen önskan om att bli frisk - "Kanske har gör de rätt som föredrar anorexin framför friskheten?"

Jag behöver min mamma mer än någonsin. Hon måste gång på gång påminna mig om varför just JAG måste bli frisk. Det är nämligen ingen som gör det här. Det pratas bara om att äta upp det som serveras, bmi hit och delmål dit.

Jag måste komma på ett sätt att hålla fast vid min egen motivation. För innerst inne vet jag ju att mitt liv kan bli så mycket bättre utan anorexin.

söndag 11 mars 2012

Sista dagen i frihet/fångenskap



Idag ligger ångesten över mig som ett mörkt, kvävande täcke. Det domnar välbekant i fingrar och ben. Jag hoppas att det är min kropp som är mör efter gårdagens vindrickande, och inte en annalkande panikångestattack.

Jag borde packa inför morgondagen. Inför kommande veckor och månader innanför avdelningens väggar.
Jag orkar inte. Jag vill bara äta godis och sova och vakna upp och vara mig själv igen.

Spegelns smärtsamma sanning

Varje gång jag möter min egen spegelbild chockas jag av de ögon som stirrar tillbaka på mig -- matta och gråa, tömda på liv. En glasartad blick och ögonlock som två hängande skynken.
Även de stunder när jag faktiskt mår helt okej, ser jag fruktansvärt plågad ut.
En smärtsam påminnelse om hur sjukdomen äter upp mig och tar över både kropp och själ.

Idag gör det ont i hela mig. Jag känner sorg. Sorg över var jag har hamnat. Sorg över min inre eld, som slocknar lite mer för var dag som går. Det brukade ju spraka om mig. Jag slog gnistor mot allt och alla. Jag var starkast i världen. En vildhäst på flykt. Otämjbar.

fredag 9 mars 2012

Elden i ögat


Jag har så mycket stöd runt omkring mig. Så många fina vänner. En fruktansvärt varm familj. Jag börjar inse att folk faktiskt bryr sig om mig. Att de tycker om mig för den jag är. Jag känner mig älskad, för första gången på väldigt länge.

Och jag är fast besluten att klara av det här. Jag ska bli frisk. Jag ska lämna det här torra, flagnande skalet bakom mig, och födas på nytt – len och skär som en bebis, med elden i ögat och världen framför mina fötter.

Nedräkningen har börjat. Två dagar kvar, sen börjar striden.

måndag 5 mars 2012

Gaaah.

Idag var det tänkt att jag skulle få ett definitivt datum för inläggningen som SKULLE bli av denna vecka. Men tydligen så har överläkaren ett busy schedule och jag får därför vänta till nästa vecka.

Jag känner mig både lättad och frustrerad. Lättad eftersom jag har fått en extra veckas tid att ta itu med allt det där som jag var rädd att inte hinna med. Frustrerad, eftersom jag är trött på att vara hungrig, matt och orkeslös, trött på att gå och vänta på att någon ska ta kampen med mig.





fredag 2 mars 2012

Nästa vecka..

Igår var jag hos min sjuksköterska för antagligen sista gången på länge. Buhuhu. När man väl hittar en vårdperson som man faktiskt helt genuint TYCKER OM, är det såklart dags att slussas vidare.
Story of my life, typ.

Mitt blodtryck har sjunkit en del sen sist. Fast oroväckande lågt var det inte, bara lågt för att vara jag (90/60 tror jag det var) - mitt hjärta verkar annars klara sig ganska bra under omständigheterna!

Vikten hade också sjunkit några decimaler.
Jag gjorde segerdans och bitchslappade mig själv på samma gång.

Sen jag påbörjade min behandling i öppenvården har jag gått ner nästan tre kilo. Jag antar att det är av den anledningen som jag står först i kö på inläggningslistan.

På ett sätt känner jag mig lite ovärdig en plats på en slutna avdelningen. Jag tänker på alla benrangel som är bra mycket sjukare än mig, men som trots det inte får den vård som de behöver. Jag är ju faktiskt inte SÅ illa däran. Och därför skäms jag, därför känner jag mig som en bluff. Anorexijaget är livrädd för att vara den fetaste på avdelningen. Livrädd för att vara hon som inte har piskat sig själv tillräckligt hårt - hon som inte kan, hon som inte duger.

På måndag ska de ringa från avdelningen och tala om vilken dag i kommande vecka som jag ska läggas in.

Jag är scared shitless.

tisdag 28 februari 2012

Duktig

Jag har mått ganska bra de senaste dagarna. Kanske för att jag för första gången på länge har haft sysslor som verkligen måste uträttas, vilket innebär mindre tid åt äcklig, ätstörd tankeverksamhet.

Och så är det så härligt att få känna sig lite produktiv igen. Lite duktig.

Jag är nämligen bara nöjd med mig själv så länge jag gör saker.

Missförstå mig inte, jag har aldrig varit en sån där uppskruvad superkvinna med tusen bollar i luften, som powerwalkar sig igenom livet med ett klämkäckt leende på läpparna.

Nej, jag föredrar att hålla ett lugnt, men koncentrerat tempo. Och när jag säger "gör" så menar jag egentligen "skapar". Så länge jag skapar, alltså producerar något, så är jag okej. Då duger jag till något. Detta tankemönster gör såklart att under perioder av kreativ torka förvandlas min självbild till en öken. Jag är plötsligt övertygad om att min existens är totalt meningslös och att jag inte förtjänar att njuta - vare sig det är i form av mat, vila eller mänsklig kontakt.

Jag har en uppfattning om att jag måste göra mig förtjänt av livet. Visar jag inte självdisciplin och styrka så är innebär det att jag är lat och svag, och därmed ovärdig de mest grundläggande sakerna.

MEN MEN idag är jag glad för idag är jag duktig, så egentligen borde jag bara njuta av den känslan utan att reflektera sönder den. Japp, det ska jag göra - njuta - och det med fruktsallad och ingefärsté till en dokumentär om bedårande brittiska cheerleaderpojkar!