Duktig

Jag har mått ganska bra de senaste dagarna. Kanske för att jag för första gången på länge har haft sysslor som verkligen måste uträttas, vilket innebär mindre tid åt äcklig, ätstörd tankeverksamhet.

Och så är det så härligt att få känna sig lite produktiv igen. Lite duktig.

Jag är nämligen bara nöjd med mig själv så länge jag gör saker.

Missförstå mig inte, jag har aldrig varit en sån där uppskruvad superkvinna med tusen bollar i luften, som powerwalkar sig igenom livet med ett klämkäckt leende på läpparna.

Nej, jag föredrar att hålla ett lugnt, men koncentrerat tempo. Och när jag säger "gör" så menar jag egentligen "skapar". Så länge jag skapar, alltså producerar något, så är jag okej. Då duger jag till något. Detta tankemönster gör såklart att under perioder av kreativ torka förvandlas min självbild till en öken. Jag är plötsligt övertygad om att min existens är totalt meningslös och att jag inte förtjänar att njuta - vare sig det är i form av mat, vila eller mänsklig kontakt.

Jag har en uppfattning om att jag måste göra mig förtjänt av livet. Visar jag inte självdisciplin och styrka så är innebär det att jag är lat och svag, och därmed ovärdig de mest grundläggande sakerna.

MEN MEN idag är jag glad för idag är jag duktig, så egentligen borde jag bara njuta av den känslan utan att reflektera sönder den. Japp, det ska jag göra - njuta - och det med fruktsallad och ingefärsté till en dokumentär om bedårande brittiska cheerleaderpojkar!

Yo

Hemkommen efter både läkar- och tandläkarbesök. Det första innebar vägning (vågen pekade några siffror neråt, som väntat) och lite allmänt snack om mediciner och kalorier. Jag gillar min läkare, hon är så relaaaxad.. hon ba "wzup maan"(jamaicansk brytning) jag ba "yeah 'tis cool maan".........typ. heh.

Det senare besöket bjöd på slem och blod som konsekvens av ett smärtsamt skrapande i mitt tandkött. Tydligen så har jag lite inflammationer här och var och måste hädanefter använda en minimal borste att köra in mellan tänderna. Ajajaj...

Nu ska jag gå en sväng på stan och inhandla ett par mycket efterlängtade mjukisbyxor. Sedan kommer brorsan hit på min förfrågan. Det är dags för ännu ett avslöjande. Och ikväll ska jag träffa en kompis och "come clean" med honom också. Aaaah! Känns som att jag inte gör något annat än springer runt och pratar om min ätstörning nuförtiden! Men men, det är väl något man måste göra för eller senare... och förr är ALLTID bättre än senare.

Ha en mysig fredag hörni!

"ÄT EN MACKA!"

Så ironiskt, precis efter att jag skrev gårdagens inlägg trängde verkligheten på och spräckte hål på min lilla bedövningsbubbla. Verkligheten i form av gråt och bråk med min kära mor.

Jag ville inte tillaga min laxfilé efter hennes recept (med pesto och parmesanost..) så jag bad att få göra det på mitt eget vis. Detta gjorde mamma mycket upprörd och tårmild. Vi har inte riktigt hamnat i såna situationer tidigare, där anorexin så uppenbart styr mig - situationer där min sjukdom manifesterar sig, tar över. Vid tidigare middagar har jag ätit det som bjuds, ibland med mycket vånda. Jag har ju varit så illa tvungen att tugga och svälja för att inte göra mamma misstänksam. Nu när hon är medveten om min sjukdom så har jag inte längre något att dölja, och då vill plötsligt anorexin styra och ställa hela tiden.

Senare på kvällen knådade hon mina axlar och kommenterade hur smal jag var. Jag HATAR när folk kommenterar min kropp på det sättet. Vad svarar man på det? Jag vände genast taggarna utåt. Kände bara: ÅH vad vill hon av mig? Jag gör väl för helvete vad jag kan! Jag har ju till och med gått med på att bli inlagd!

Mammas svar: "Vad jag vill?? Jag vill att du ska bli frisk! Att du ska äta!! ÄT EN MACKA!"

Det hela slutade i gråt och snor, kramar och förlåt.
Jobbigt var det. Men jag antar att dessa stunder är oundvikliga. Så länge jag är sjuk kommer folk att lägga sig i. För att de bryr sig, för att de vill mitt bästa. Jag borde inte vara så hård mot dom.

Hur som helst, idag är en ny dag. En bättre dag. Jag ska inleda den med en skål havregrynsgröt och, om jag inte är allt för lat, en promenad i det strålande solskenet!
Puss på er!

Elva dagar

Då vart det bestämt. Om elva dagar lägger jag in mig på avdelning 33 i Lund.

På torsdag nästa vecka ska jag träffa min sjuksköterska och skriva på papper, sen är det officiellt - no turning back. Det känns... inte så mycket alls, konstigt nog. Jag är varken rädd eller förväntansfull. Tror inte att jag har förstått innebörden av inläggningen än -- vilken enorm prövning det är jag kommer att utsätta mig för, vilken omtumlande, förhoppningsvis livsavgörande upplevelse som väntar mig.

Jag känner inte så mycket överhuvudtaget, nuförtiden. Det är som om ingenting riktigt når mig. Jag är varken ledsen, uppgiven, glad eller arg. Vet inte om det är de antidepressiva jag satte in för en månad sen som har börjat verka, eller om mitt avtrubbade känsloliv är ett resultat av viktnedgången. Gråtattacker och små ilskna utbrott brukar annars vara en del av min vardag. Jag är inte ens irriterad längre! (Irritationen som vanligtvis bor i mig som ett odrägligt, gläfsande monster, som bryter sig loss och attackerar mina nära för de mest obetydliga små sakerna..)

Det är ett ganska behagligt tillstånd, det här. Jag är liksom bedövad. Immun. Immun mot smärtan över mitt knappt existerande liv.

Neråt i kroppen, uppåt i sinnet

Kom precis hem från dagens vägning. Jag har gått ner ett halvt kilo sen i tisdags.  Vågen visar nu **,6. Min anorektiska hjärna vill ner till ** blankt. Men så är det ju alltid – den vill alltid neråt, lite till, och lite till. Den älskar nollor. Gram för gram, muskel för muskel vill den bryta ner mig tills det inte finns något annat kvar än skinn och ben och ett par tomma ögon.

Jag kommer nog aldrig att känna mig tillräckligt mager för att en viktuppgång ska kännas absolut nödvändig, inte förrän jag ligger på ett sjukhus med en slang i näsan. Jag kommer alltid att se fladder och fett på ställen där jag inte vill ha det. Det är ju så sjukdomen fungerar, och jag är styrd av den. Den har mig i sitt grepp. Jag är inte en fri människa. Jag har inte kontroll över mitt liv. Det tillhör anorexin. JAG tillhör anorexin.

...Och jag är förbannat jävla trött på det! Jag vill vara min egen konung. Jag vill bli mig själv igen, fatta mina egna beslut, leva mitt liv till fullo, utan denna ständigt tjatande djävul på min axel. Om det så krävs att jag läggs in på en sluten avdelning och proppas full av mat dagarna i ända -- om det är vad som krävs för att jag ska ta mig ur den här skiten, så är jag villig att göra det. Jag vägrar att mitt liv ska fortsätta som ett jävla överlevnadsläger. Varje dag är ett mål att uppnå: att äta nog för att inte dö, men inte nog för att verkligen leva. Och vad finns livet till om inte för att levas?

Idag vill jag kämpa. Mycket tack vare andras kloka ord, inte bara mammas och läkarnas, men ERA ord -- ni fantastiska bloggare, som låter mig ta del av er kamp, och låter mig se att det faktiskt är möjligt att ta sig igenom helvetet, att något finare och ljusare väntar på andra sidan. TACK till er!

Det blev fel.

Idag kom jag på den inte så fenomenala idéen att ta bilder av mig själv i underkläder.

 Jag tänkte att det skulle hjälpa mig att se min kropp utifrån, att jag kanske kunde fånga den där magerheten som faktiskt skymtar förbi ibland i spegeln, när ögonen tillhör MIG.

När jag sedan kollade igenom bilderna så kändes det faktiskt helt okej. Tyckte faktiskt att jag såg lite mager ut, tills en bild bredde ut sig över skärmen och förstörde ALLT. På bilden fanns en mage, en rumpa, kärlekshandtag - rubbet. (rubbet som är mänskligt och fint på alla andra förutom mig.)

Aj, vad ont det gör. Dumma, dumma jag.  Ångrar genast den där halva näringsdrycken som intogs imorse. Plus allt annat. Och så är det vägning imorgon och jag är hård i magen. Helvete.

Avdelning 33, någon?

Igår var jag hos J, min söta sjuksköterska. Jag berättade om intaget av den halva näringsdrycken och kompensationsbeteendet som följde efter mig hela dagen. J suckade och nickade förstående. Kom väl inte helt oväntat.

Hon berättade att det finns plats för mig på slutenvården nu (avdelning 33 i Lund, för att vara exakt). Det är uppenbart att hon inte tror att jag kan klara av att gå emot ätstörningen på egen hand. Kanske har hon rätt. Jag tar ett steg framåt, och sedan två steg bakåt. Ständigt stapplande. Jag börjar inse att det kan ta mig jävligt lång tid att gå upp i vikt, om allt ansvar faller på mig. Då har jag hela tiden valmöjligheter, röster att antingen lyssna på eller stänga ute. Jag kan göra valet att vara duktig och dricka näringsdryck ena dagen för att sedan ge upp och svälta dagen efter. Jag har hela tiden det sjuka jaget att tampas med. Jag kan alltid välja att lyssna på henne -- ett alternativ som inte finns på en sluten avdelning, där det inte är jag eller min sjukdom som bestämmer, utan någon annan. Och det är väl det som gör det hela så fruktansvärt jävla läskigt. Att inte få ha ett endaste litet finger med i spelet. Den totala maktlösheten.

Någon som har erfarenhet av avdelning 33 i Lund? Jag vill så gärna få en uppfattning om stället innan jag tackar ja/nej till något. Lite fegt kanske, men jag är så rädd att det ska bli fel -- att dom ska göda upp mig därinne för att sedan knuffa ut mig i världen, tio kilo tyngre men med en rasande, hämndlysten anorektisk hjärna... Känns viktigt att det är minst lika mycket fokus på tankar och känslor än själva förtäringen av föda.

J ville att jag tänker över saken till på fredag. Galet. Jag kan inte fatta ett sånt här beslut på tre dagar...

Välbehövda argumentationer

Sedan sanningsdan har jag faktiskt gjort många framsteg. Tänk, att det kan vara så avgörande för ens inställning till trillfrisknandet, att berätta om problemen för någon annan.

Jag har argumenterat hit och dit med min kära mor. Jag tycker att det är ganska kul att debattera med henne, särskilt eftersom jag har en tendens att få sista ordet. Inte nödvändigtvis för att jag har rätt, men för att jag alltid kan vända och vrida på saker så att de ter sig riktiga.

I det här fallet - alltså i alla frågor som rör ätststörningen - är jag snabb med att kontra på allt hon påstår (att jag är inte har den kontrollen jag tror att jag har, att min kroppsuppfattning är mer fucked än vad jag tror, att jag inte skiljer mig på något sätt från andra anorektiker..)

Samtidigt som jag tjabbar emot, så inser jag att det är mina försvarsmekanismer som sätter igång. Det är inte JAG som pratar, det är sjukdomen som kämpar för sin överlevnad.

Jag känner verkligen att det påverkar mig, att höra någon annans syn på det hela: på mig och min situation. Jag har behövt det så länge: någon vars ord nässlar sig in i min hjärna petar hål på mina vansinniga föreställningar. Någon som sätter sig emot min egen uppfattning om mig själv och mitt sätt att leva.

Imorogon blir det vägning. Borde visa lite uppåt. Jag har ätit lite mer sen sist.
Och så blev det ju godis i helgen.

Till dagens lunch provade jag att lägga till en halv näringsdryck. Den slank ner lättare än väntat. Sedan gick det fem minuter och jag låg på golvet och gjorde armhävningar. Faktum är att jag utan att tänka började marschera runt i lägenheten i skrivande stund, bara för att jag drog upp den halva drycken ur minnet.
Jag skäms. Hur jävla löjlig får man va egentligen? Det är EN HALV DRYCK det handlar om! Jag vet ju att jag måste ta den, att jag måste upp i vikt. Måste tänka om i fortsättningen, innan jag börjar kompensera tvångsmässigt. Notera vad det är som händer inom mig innan jag ligger där, svettig på parkettgolvet.

Sanningsdan

Det har hänt en hel del de senaste dagarna.

I torsdagskväll tog jag mod till mig och berättade för mamma om ätstörningen.

Vi satt i soffan och såg på dålig tv. Mina tankar befann sig i en annan värld, och dissonansen mellan den världen och den jag låtsas leva i skar i hela mig. Jag orkade inte hålla uppe fasaden längre.

Jag tittade på mamma och tog ett djupt andetag. Hon såg att jag satt och klämde på något, och petade lekfullt på mig med stortån. Jag började svamla, ångrade mig, blev tyst och försökte igen utan att få de rätta orden ur mig. Efter ca 5 minuters förvirrat stammade blev det för mycket för mammas nerver, och hon började skrika på mig i ren desperation.


Mamma (hyperventilerande): Sluta plåga mig! Säg det nu!
Jag: Nej.... jag kan inte! åh!
Mamma: Du måste! Du skrämmer livet ur mig!!
Jag: Jag vågar inte!
Mamma: Ser du inte hur jag lider här!! Ut med det!!
Jag: Åååh jag skulle inte ha sagt något fan fan fan det var ju inte så här det skulle gå till jag skulle ju göra detta snyggt fan fan fan
Mamma: allvarligt talat **** nu SÄGER du det!!!
Jag: Neeej...... jag villl inte...
Mamma: Ska du byta kön till man??
Jag: Va? Nej!
Mamma: Har du gjort något dumt? Begått ett brott? DU HAR VÄL INTE PROSTITUERAT DIG??
Jag: Haha om det ändå vore så...
Mamma: Är du sjuk?
Tystnad.
Mamma: Är du bulimiker? Anorektiker?
Jag (gömmer huvudet i händerna. Utbrister sedan frustrerat/förtvivlat):
JA..... Ja, jag har en ätstörning.

Denna hetsiga dialog följdes av ett tre timmar långt, känslosamt samtal kantat av konstant hjärtklappning och klibbande handsvett. Jag bombarderades med frågor som jag försökte svara på så ärligt som möjligt, utan att tillfoga onödig oro. Tycker nog att jag skötte det ganska bra. Det är mycket i det förflutna som jag lämnade ute -- många destruktiva saker jag har gjort som jag faktiskt inte tycker att min mamma behöver veta. Det viktiga är att hon har en rättvis bild av min sjukdom så som den ser ut idag.

Jag måste säga att jag känner mig otroligt lättad nu i efterhand. En mur har rasat runt om mig. Det är inget som står emellan oss längre. Jag har inget att gömma mig bakom. Jag känner mig plötsligt väldigt naken. Sårbar. Men också lite mer fri.

Neråt

Träffade min finlandssvenska sjuksköterska idag. Vi har bara träffats tre gånger ännu, men jag tycker redan om henne jättemycket. Vanligtvis tar ett tag för mig att känna förtroende för någon. Till en början är jag stel och obekväm, tycker inte om att känna mig granskad och bedömd. Men med henne (som vi hädanefter kan kalla J) är det annorlunda. Hon är så otroligt varm, hela hon utstrålar en sån empati och en genuin vilja att hjälpa. Hon får mig att ta mig själv på större allvar. Hon betonar allvaret i min situation, får mig att inse att jag faktiskt är sjuk.

Vägningen fick det sjuka jaget att göra segerdans. Neråt 1,1 kg. Beror nog mest på att jag typ inte har annat än knäckebröd i magen. Tvivlar på att jag har tappat mycket mer än en del avföring.

Hur som helst så innebär nedgången ett BMI under 15. Det är precis vad dett sjuka jaget har strävat efter.Det sjuka jaget tycker inte att jag är mager nog för att få bära den prestigefyllda titeln "anorektiker"...
Hon tycker att jag är en stor bluff. En stor bluff med alldeles för tjocka lår för att vara i "svälttillstånd", som läkarna så envist påstår.
Hon förstår inte hur vågen kan visa en så pyttig siffra, när jag faktiskt ser ganska normal ut. När jag faktiskt har lite fett på magen, lite daller på överarmarna.
Hon, det sjuka jaget, tror att det är mitt lilla skelett och min brist på kvinnliga former som gör att vikten är så låg som den är. Alltså, hade jag haft större benstomme och lite mer kurvor från början, så hade jag vägt mer än vad jag gör nu, men överlag varit magrare.

Åh, dessa ständiga debatter i mitt huvud tar alldeles för mycket energi ifrån mig.

Men för att gå tillbaka till dagens besök hos J. Hon sa att jag med stor sannolikhet kommer att fortsätta vara sjukskriven i mars. "Ingen ska behöva arbeta eller gå i skolan i ett sånt här tillstånd." Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ju kunnat gå i skolan om jag bara ville det tillräckligt mycket. Visst hade det tagit emot att dra kroppen upp ur sängen varje morgon, och vara aktiv hela dagen, men jag är säker på att jag hade klarat av det om jag bara hade lust till det.

Jag måste, måste, MÅSTE börja ta näringsdryckena nu, säger J. Hindra fallet och klättra mig uppåt. Tappar jag ytterligare något kilo så kan det bli tvångsinläggning. DET vill jag INTE. Det är ju en annan sak att lägga in sig frivilligt, för då har man rätt att skriva ut sig också om man inte trivs. Men blir man tvångsinlagd på den här avdelningen så kan dom hålla kvar en hur länge dom vill, alltså hela vägen upp till BMI 20.

Jag fick också i uppgift att berätta om sjukdomen för min kära mamma. Läskigt. Jag vet inte om jag klarar av det. Vi får se..

Nu rinner livet ur mina ögon

Orkeslös, matt och deppig beyond words.

Idag är en sån dag då jag känner mig fruktansvärt trött på min situation.

Jag är trött på att varken ha lust eller energi till att göra något kreativt. Trött på att knapra flatbröd med lågkalorisylt. Trött på att vrida mig i sängen om kvällen, med höftben och knäskålar som gör det omöjligt att hitta en behaglig ställning. Trött på att vakna mitt i natten, med hungern gnagande i magsäcken och ångesten krafsande i bröstet. Trött på att sedan knappt VÅGA somna igen, rädd för att inte vakna.. (fast här överdramatiserar jag. är ju inte bara anorektiker utan en supernojig hypokondriker också, woho!)

Jag visste redan imorse att dagen var dömd. Det började i badrummet. Jag spottade ut tandkrämen ur munnen och tittade upp i spegeln, men möttes av någon annan än mig själv. Någon vars ögon var gråa och frånvarande, tömda på liv. Någon, vars hår föll från hjässan och landade mjukt i handfatet som ett gäng döda maskar.

Med ångesten molande i kroppen övervägde jag att ställa in mitt besök hos min psykolog, M, men tog mig samman tillslut och gav mig ut i kylan. När jag mår som sämst tar det oftast emot att prata och släppa in folk i min bubbla - dumt, för det är ju då jag behöver det som mest.

M såg direkt att det var dåligt idag. Hon pysslade om mig med frågor och bekymrade blickar. Tyckte att jag såg tunnare ut. Det var skönt att bli sedd.

Hon tycker att jag borde ta emot mer hdjälp från ÄS-mottagningen. Tacka ja till luncherbjudandet. Någon måste putta mig i rätt riktning. Det här med att famla sig fram på egen hand går ju uppenbarligen inte så jävla bra.

Jag vet inte vad jag håller på med egentligen. Jag har medvetet minskat på maten sen vågen visade lite uppåt förra veckan. Vad är det jag vill åstadkomma? Vill jag bli så dålig att jag inte har något annat val än att bli inlagd på avdelningen? Är det så lågt jag måste sjunka för att den anorektiska sidan ska bli nöjd, och blir den det ens då?

På vägen hem från M tog jag en sväng förbi köpcentret. Smet in i ett provrum på H&M, slet av mig kläderna och stirrade på min kropp. Armarna som igårkväll täcktes av fladder var nu två stickor. Revbenen som kippande gälar på en fångad fisk. Man hade kunnat spela gurka på min bröstkorg.

Och nu sitter jag här hemma och tänker att det hela måste ha varit ett trick, en dröm, en illusion. Sådär ser jag ju inte ut hemma i hallspegeln. Speglarna i provhytten måste vara utdragna på något vis, som i lustiga huset. Och så är det ju den hårda belysningen - i den ser väl vem som helst lite benig ut. Det måste helt enkelt vara ett knep från affärernas sida, för att få sina kunder att känna sig smalare än vad dom egentligen är och därför sporras till att köpa mer kläder.

Eller, så är min hjärna mer svältpåverkad än vad jag själv kan förstå.
Anorexin försöker försvara sig med näbbar och klor för att få fortsätta äta av mig.

I don't know. Do you?

Vägning imorgon eftermiddag. Är lite sur över att det inte blir på morgonen, på tom mage. Oh well.

Jag är rädd att jag ska ha gått upp ännu mer, trots att jag rent logiskt borde ha gått ner lite då jag har ätit något sämre än vanligt.

Jag är så trött på det här. Vill bara vara normal. Leva livet. Slippa alla dessa tankar som äter upp mig inifrån.

Tankar

Den pyttelilla viktuppgången har triggat igång massa dumma tankar. Tankar under vilka jag lyder som en rädd hund.

Det var också något som läkaren sa igår, som fick mig att känna mig stor. Eller rättare sagt: inte tillräckligt tunn.

Hon sa att anledningen till att min kropp fungerar bättre än många andras med samma "extremt låga" vikt, kan bero på att jag har en "naturligt späd" kroppsbyggnad. Jag visste inte om jag skulle ta det som en komplimang eller en snärt på ryggen. Min anorektiska hjärna tolkar det som att jag är ovanligt tjock för att ha ett så lågt BMI, att jag har massa fett kvar på kroppen och att det är därför min kropp orkar hålla igång.

Nå väl, ikväll ska jag i alla fall äta godis. Det är min heliga fredagstradition. Jag väljer min godispåse före ALLT! Spelar ingen roll vilka vilda äventyr tjejerna vill dra med mig på -- på fredagskvällen behöver jag min sockerbomb. Jag önskar att jag kunde äta det utan att kompensera för det i förväg. Men jag är verkligen inte där ännu.

Upp

Det var trevligt att få prata med läkaren idag. Hon är så skön på något sätt. I början av vår kontakt tyckte jag att hennes kantiga, lite monotona ton var ganska oinbjudande. Det är verkligen inget mjukt med henne.. Hon ger mig inga medlidsamma blickar, och inte heller några uppläxningar. Hon är rak på sak, men med glimten i ögat.

Vägningen var dock mindre trevlig. Upp 0,5. Vet att allt inte är fett utan säkert vätska och sånt som ligger i magen, men fan, det kändes inte bra alls. Fel fel fel, kändes det. Så... jag promenerade mig hem och åt lite grönsaker till lunch.

Nu sitter jag här med en näringsbristhuvudvärk och klunkar vatten. Det känns dumt men oundvikligt.

Näringsdrycker

Var och hämtade ut mina näringsdrycker på apoteket idag. Det var ingen dans på rosor direkt... Sextio flaskor var det, alltså tolv kilo som mina klena armar fick släpa på igenom snöstormen och uppför åtta trappor. Tid tog det, men visst gick det. Där fick damen i kassan för sin skeptiska blick!

Den primära anledningen till att jag hämtade ut dryckerna idag var faktiskt inte för att jag tänker börja dricka dom, kluven som jag är inför att gå i behandling. Anledningen var att jag ska träffa min läkare på ätstörningsmottagningen imorgon, och vet att hon kommer att fråga om dryckerna. Det var tänkt att jag skulle hämta ut dom för flera veckor sen, så hon förväntar sig säkert att jag redan har börjat ta dom.

Förra veckan blev jag tillsagd att kämpa hårdare, att trotsa ångesten och de sjuka tankarna. Jag var tvungen att ta i mer, sades det. Jag lovade att jag skulle försöka på riktigt den här gången. Nu känner jag mig som en bluff... Jag har knappt försökt alls. Två dagar har jag legat på ett litet kaloriöverskott. Två. Jag slösar deras tid.

Inför vägningen imorgon är jag inte speciellt nervös. Om jag har räknat rätt så har jag nog gått upp cirka 0,2 kg, och det är förändring så minimal att den inte påverkar mitt mående.

Nu ska jag laga middag bestående av en normalportion rotfruktssoppa och en macka med smör. Ska bli gott, jag är hungrig efter allt släpande!