Då vart det bestämt. Om elva dagar lägger jag in mig på avdelning 33 i Lund.
På torsdag nästa vecka ska jag träffa min sjuksköterska och skriva på papper, sen är det officiellt - no turning back. Det känns... inte så mycket alls, konstigt nog. Jag är varken rädd eller förväntansfull. Tror inte att jag har förstått innebörden av inläggningen än -- vilken enorm prövning det är jag kommer att utsätta mig för, vilken omtumlande, förhoppningsvis livsavgörande upplevelse som väntar mig.
Jag känner inte så mycket överhuvudtaget, nuförtiden. Det är som om ingenting riktigt når mig. Jag är varken ledsen, uppgiven, glad eller arg. Vet inte om det är de antidepressiva jag satte in för en månad sen som har börjat verka, eller om mitt avtrubbade känsloliv är ett resultat av viktnedgången. Gråtattacker och små ilskna utbrott brukar annars vara en del av min vardag. Jag är inte ens irriterad längre! (Irritationen som vanligtvis bor i mig som ett odrägligt, gläfsande monster, som bryter sig loss och attackerar mina nära för de mest obetydliga små sakerna..)
Det är ett ganska behagligt tillstånd, det här. Jag är liksom bedövad. Immun. Immun mot smärtan över mitt knappt existerande liv.
Det kommer bli bra! Hoppas det är det bästa för dig! Vad innebär avdelning 33?
SvaraRaderatror på dig!
kram
Hej!
SvaraRaderaKom en slump in på din blogg... Jag var inlagd på 33:an för sex år sedan i 8 månader och det var den bästa tiden i mitt liv. Jag skulle sååå gärna vilja dela med mig av mina erfarenheter där och hur fantastisk behandlingen var. Idag är jag nästan klar med min civilingenjörsutbildning, mår fantastiskt bra och är hälsosam, fin och fullt frisk!
Maila mig gärna: lm07mh3@student.lth.se
Hoppas allt gå bra för dig!
anonym: jag slängde precis iväg ett mejl till dig!
SvaraRadera