Varje gång jag möter min egen spegelbild chockas jag av de ögon som stirrar tillbaka på mig -- matta och gråa, tömda på liv. En glasartad blick och ögonlock som två hängande skynken.
Även de stunder när jag faktiskt mår helt okej, ser jag fruktansvärt plågad ut.
En smärtsam påminnelse om hur sjukdomen äter upp mig och tar över både kropp och själ.
Idag gör det ont i hela mig. Jag känner sorg. Sorg över var jag har hamnat. Sorg över min inre eld, som slocknar lite mer för var dag som går. Det brukade ju spraka om mig. Jag slog gnistor mot allt och alla. Jag var starkast i världen. En vildhäst på flykt. Otämjbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar