För det mesta mår jag okej. Ibland till och med riktigt bra. Jag har fått bra kontakt med de andra tjejerna.
Det är mest om kvällen som ångesten smyger fram. Jag känner mig ensam och
tankarna på hur länge jag kommer behöva vara här gnager i bröstet. Jag är livrädd för att komma till den punkten då jag är konstant äcklad av min egen kropp, utan att få hjälp
med att hantera den känslan. Här är väldigt mycket fokus på vikten, men mindre
fokus på det destruktiva tankesättet, synen på sig själv – allt det där som
faktiskt är orsaken till anorexin.
Jag börjar längta tillbaka till mitt liv utanför
avdelningen. Vill träffa vänner, dricka vin och njuta av vårvädret. Jag vill
äta annat än taffligt kryddad sjukhusmat och vara kreativ igen.
Faktum är att jag sedan inläggningen har tappat mycket av min motivation till att bli frisk. Det är svårt att hålla fast i den, när man är omgiven av supertunna människor som precis som en själv värderar sig själva efter storleken på sina lår. Jag är rädd för att andra ska tycka att jag är ”för stor”. Ramarna är liksom helt andra härinne. Om jag var ute i det fria och rörde mig bland normala, friska människor, så skulle jag nog inte känna samma motstånd inför att gå upp i vikt. Jag skulle antagligen kunna se att jag faktiskt är väldigt underviktig i jämförelse med andra.
Det är många här som inte verkar vilja bli friska heller, som håller fast i sin sjukdom. De får mig att tvivla på min egen önskan om att bli frisk - "Kanske har gör de rätt som föredrar anorexin framför friskheten?"
Jag behöver min mamma mer än någonsin. Hon måste gång på gång påminna mig om varför just JAG måste bli frisk. Det är nämligen ingen som gör det här. Det pratas bara om att äta upp det som serveras, bmi hit och delmål dit.
Jag måste komma på ett sätt att hålla fast vid min egen motivation. För innerst inne vet jag ju att mitt liv kan bli så mycket bättre utan anorexin.
Faktum är att jag sedan inläggningen har tappat mycket av min motivation till att bli frisk. Det är svårt att hålla fast i den, när man är omgiven av supertunna människor som precis som en själv värderar sig själva efter storleken på sina lår. Jag är rädd för att andra ska tycka att jag är ”för stor”. Ramarna är liksom helt andra härinne. Om jag var ute i det fria och rörde mig bland normala, friska människor, så skulle jag nog inte känna samma motstånd inför att gå upp i vikt. Jag skulle antagligen kunna se att jag faktiskt är väldigt underviktig i jämförelse med andra.
Det är många här som inte verkar vilja bli friska heller, som håller fast i sin sjukdom. De får mig att tvivla på min egen önskan om att bli frisk - "Kanske har gör de rätt som föredrar anorexin framför friskheten?"
Jag behöver min mamma mer än någonsin. Hon måste gång på gång påminna mig om varför just JAG måste bli frisk. Det är nämligen ingen som gör det här. Det pratas bara om att äta upp det som serveras, bmi hit och delmål dit.
Jag måste komma på ett sätt att hålla fast vid min egen motivation. För innerst inne vet jag ju att mitt liv kan bli så mycket bättre utan anorexin.
Såg att du varit inlaggd på Bedömningsvecka i Lund. På samma grej som jag har blivit erbjuden.
SvaraRaderaVill du berätta kort om det? Hade betytt mycket.
Själv ska jag inte bli inlagd för grövre anorexi, utan snarare för annorexi med hetsätningsstörning (utan att sedan kompensera med fasta, kräkning osv)
Hej!
SvaraRaderaJag var inte på bedömningsvecka utan blev inskriven för behandling direkt. Jag har varit på avdelningen i ca en månad nu och kommer nog vara här ett bra tag till.
Mejla mig på ettpussel@gmail.com , så kan jag berätta lite mer om tillvaron här på avdelningen :)
jag har helt innerligt undrat över hur det har gått för dig, verkligen (trots att vi egentligen inte alls hunnit prata särskilt mycket), och det gör riktigt jäkla ont i mitt hjärta av att läsa det du skrivit (just för att det är precis vad som hände mig själv). tappa inte motivationen kära du; för 1) hur kul är de andra tjejerna på avd egentligen på en skala 1-10? har du lust att umgås med människor som inte har någonting annat än kalorier, vikt, bmi och mat för resten av ditt liv?
SvaraRadera2) det är värt det att få kroppsångest, för i slutändan kommer du att inse hur fruktansvärt mycket vackrare du kommer vara när du är mer av dig (både fysiskt och psykiskt)!
3) det må kännas som om att du kommer spendera en evighet på avd, men tänk såhär; några månader av ett helt liv är i princip ingenting. inte för att förhindra att månaderna blir till år.
4) 'hellre en timme som tiger, än flera år som ett får'.
och med det tänkte jag bara ge dig massvis med kämparkramar och meddela dig att jag håller en tumme för dig. det må vara jobbigt nu, men tänk på hur jobbigt det faktiskt skulle vara om du inte vore där du är nu (och inte minst på hur jävla mycket jobbigare det skulle bli sen). ge inte upp. dunderkramar! <3
sv: Trevligt att höra! Jag är säker på att du också kommer välja rätt väg så småningom!
SvaraRaderaVart är du inlagd förresten?
Hittade din blogg idag. Motivationen kommer och går. Har själv varit inlagd där x antal gånger. Men kämpa på.
SvaraRaderasv: okej. kämpa på!
SvaraRaderastyrkekramar!