Hälften gömd

Dessa händelserika dagar funderar jag dagligen på om jag ska berätta om ätstörningen för mamma. Vi är så nära, men min hemlighet ligger som en mur omkring mig. Jag är så trött på att känna mig till hälften gömd.

Idag är stämningen lugn här hemma. Jag stod länge i vardagsrummet och såg på mamma där hon låg i soffan och myste framför tvn. Jag förmådde mig inte riva sönder hennes lugn, hennes ostörda sinne.

Jag vet att det kommer att göra ont i henne när hon får veta hur sjuk jag är. Det kommer att vända upp och ner på hennes bild av mig. Anorexin kommer att ligga som en mörk skugga över vår samvaro. Det kommer att bli skrik och tjat och tårar. Mitt beteende kommer för första gången att påverka andra utöver mig själv. Jag kommer inte längre att vara ensam i helvetet. Jag har någon med mig där nere.

Fan. Jag vet inte vad som är värst, att lida i ensamhet, eller att se någon annan lida med en.

Men egentligen. Om jag vill bli frisk och komma vidare i mit liv, så måste jag berätta. Jag måste få sjukdomen bekräftad av omgivningen innan jag kan låta den lämna mig. Det låter kanske konstigt, men en del av mig vill verkligen att folk ska veta vilket jävla helvete jag har levt i de senaste åren.
(Eller vill jag att folk ska veta om att jag är sjuk, eftersom jag i hemlighet är stolt över min självdisciplin och masochistiska läggning?)

För det är jag ju, nånstans. Jag är stolt över att vara benig. Jag är stolt över att väga under 40 kilo. Men varför? Varför, varför, varför? Varför skulle det vara något att vara stolt över?

Det är som att jag har tömt mig själv på goda egenskaper och kvaliteter, och ersatt dem med ben.

Jag håller hårt om mina höftben, för om jag håller tillräckligt hårt så kan de inte försvinna från mig. Jag måste veta att de är där, för de är ju det enda jag har.

Jag har börjat drömma om ett liv som frisk. I drömmen är jag kvinnligt kurvig, med rosig hy och svallande rött hår. Jag klär mig i åtsittande femtiotalsdräkter och tycker själv att jag är en riktig pingla. Så hade jag aldrig kunnat se mig själv för bara några månader sedan. Då var 10 extra kilo på min kropp en fullkomligt vidrig tanke. Jag såg på bilder av mig själv som normalviktig och rös vid tanken på att bära den kroppen igen.

Nu vill jag inte se tillbaka. Jag kan inte bli den jag en gång var. Den tiden är förbi. Jag är ingen tonåring längre. Jag ska bli en kvinna den här gången. Det friska jaget jublar av förväntan.